Det är som om tiden någon gång stannar. Pojkar och flickor, ofta mycket unga, blir mer och mer tillbakadragna, slutar gå ut, slutar ha sociala relationer, i vissa fall slutar de till och med att prata och ibland slutar de till och med öppna ögonen.
Läkare kallar det uppgivenhetssyndrom. Det drabbar barn till asylsökande och det verkar nästan endast förekomma i Sverige. En ny BBC-artikel uppmärksammar detta fruktansvärda syndrom, som i de flesta av de registrerade fallen lyckligtvis bara verkar vara tillfälligt.
Hälso- och sjukvårdspersonal som behandlar dessa barn är överens om att det upplevda traumat, oavsett om det sker under flykten, när de lämnar hemmet är det som fick dem att börja känna sig uppgivna. De mest utsatta barnen är de som har bevittnat extremt våld, ofta mot sina föräldrar, eller vars familjer har flytt från en djupt osäker miljö. Mer än 400 fall rapporterades enbart under perioden 2003-2005. Under de senaste tio åren har antalet rapporterade barn med uppgivenhetssyndrom minskat. Socialstyrelsen uttalade sig nyligen att det fanns mellan 169 fall 2015 och 2016.
”Så vitt vi vet har inga fall fastställts utanför Sverige”, säger Karl Sallin, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, en del av Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm, till BBC. ”Om man tittar på det allra första fallet, i norra Sverige 1998, så snart det fallet rapporterades, uppstod andra fall i samma område. Och det har också förekommit fall bland syskon där det först uppdagades hos det ena syskonen och sedan hos syskonparet.”
När det gäller det faktum att det bara verkar förekomma i Sverige sa Dr Sallin själv till BBC: ”Den mest troliga förklaringen är att det finns sociokulturella faktorer som är nödvändiga för att detta tillstånd ska utvecklas. Ett visst sätt att reagera eller svara på traumatiska händelser verkar legitimeras i ett visst sammanhang.”
Världen blev medveten om syndromet tack vare arbetet av en svensk fotograf, Magnus Wennman, vars bilder var bland finalisterna för World Press Photo 2018.
Men vad har dessa barn och ungdomar som drabbats av uppgivenhetssyndrom gemensamt?
De är alla barn till flyktingar vars uppehållstillstånd har återkallats eller riskerar att återkallas. Barn som växer upp i familjer som hänger på förnyelsens tråd, som anlände till Sverige i ung eller mycket ung ålder, som växte upp med att lära sig ett språk och en kultur som ofta skiljer sig mycket från deras föräldrar och som fångas upp i en byråkratisk process som riskerar att skicka tillbaka dem, är några gemensamma nämnare.
Det finns ett fall utanför Sverige som uppdagats. Det är information som har framkommit i rapporter från ön Nauru, där Australien har en överenskommelse med den lokala regeringen om att förvara asylsökande medan de väntar på svar angående deras rätt till asyl.
Media och mänskliga rättighetsorganisationer i Australien uppmärksammade fallet med en liten flicka på ön Nauru som presenterade symptom som liknar de som rapporterats i Sverige. I vissa fall finns det barn som varit i Nauru i fem år, med lite eller inget hopp om att hitta en säker plats att omplaceras till. Deras mentala hälsoproblem förvärras av brist på psykosocialt stöd och begränsad tillgång till familjestöd. Depression hos föräldrarna kan ytterligare förvärra situationen för de utsatta barnen.
Uppgivenhetssyndrom kan vara ett dramatiskt varningstecken som inte bör underskattas, eftersom denna typ av trauma tycks drabba fler och fler minderåriga och ungdomar.
